Vestmannaöarna 23 januari 1973

Vestmannaöarna i ljusan låga

​

Bilden här ovan är hämtad från en filmsnutt som skepparen Sævald Pálsson på fiskebåten Bergur VE44 tog kl 17:45 den första dagen för utbrottet. Han hade farit en tur till fastlandet med folk som evakuerades.

​

Videon kan du se här...
 

En dryg timme efter midnatt, dvs natten mot den 23 januari 1973 öppnades en 1600 m lång vulkanspricka i den östra delen av Heimaey (Hemön) i Vestmannaöarna och det första utbryttet i bebyggelse här på Island var ett faktum. På ön bodde drygt 5000 personer och de flesta evakuerades bara på några timmar under natten.

Fotografen Tom Wiklund från tidningen Åland besökte ön 1974 och har sänt mig några bilder, som Du kan se här...

​

Nu är det över 40 år sedan detta vulkanutbrott inleddes.

​

Det pågick till den 3 juli samma år, då det officiellt förklarades avslutat. Utbrottet kom utan förvarningar och tog bokstavligen befolkningen på sängen. Det hade inte varit vulkanutbrott på ön de senaste 5000 åren. Visserligen var ett utbrott några kilometer sydväst från ön, ute i havet åren 1963 - 1967, men ingen anade att ett utbrott var på gång på Heimaey.

​

De flesta i staden hade gått och lagt sig, men vaknade av oljudet och ljusskenet från den lava som kastades upp ur sprickan. Brandbilar körde runt samhället med sirenerna på för att väcka de som eventuellt ännu låg och sov. Invånarna visades ned till hamnen eller till öns flygplats för att evakueras. De flesta fick bara ett fåtal tillbehör med sig, de for i väg mer eller mindre bara med de kläder de hade på sig.

Utbrottet förorsakade stor förödelse, ca 1/3 av husen i staden (drygt 400 hus av 1350) begravdes under lava eller aska och kunde inte räddas. Resten av staden täcktes av aska och pimpsten från utbrottet. Röjningen inleddes efter att utbrottet upphörde den 3 juli samma år.

​

Heimaey blev större och hamninloppet smalare. Ett tag var man övertygad om att hamninloppet skulle täppas till och då började man spruta kallt havsvatten med kraftiga pumpar bl.a. från militärbasen i Keflavik på lavan och kunde därmed stoppas dess framfart. Det var mycket dramatiskt och ovisst om det skulle fungera, men det visade sig vara rätt.

Det var en svår kamp och ibland ojämn mot de ohämjade naturkrafterna. I ett skede när lavan rann fram på flera fronter hotade den bebyggelse och hus, men också inloppet till hamnen. Räddningschefen frågade då kommunordföranden, ska vi spruta vatten på lavan som rinner mot husen eller den som rinner ner mot hamninloppet. - Vestmannaöarna utan hamn är en död bygd, så rädda hamnen i första hand, var svaret från kommunordföranden. Så blev det och hamnen är nu användbar ännu och t.o.m. bättre skyddad för ostliga vinda än förut.

​

Vulkansprickan täpptes så småningom delvis igen och efter de första veckorna fortsatte utbrottet ur en krater och vulkanen “Eldfjall” hade så bildats när utbrottet var över.

Ingen person förolyckades direkt i utbrottet, men en person omkom av gasförgiftning i slutfasen av utbrottet, då han tog sig in i apotekshusets källare. Kolmomoxid och giftiga gaser hade samlats i källarvåningen.
Det sägs också att en häst skulle ha förolyckats i inledningsfasen av utbrottet, då den föll ned i en spricka.